PER-INGE
1.
Art Fair in Stockholm 2011.
2.
Artist party at Le Rouge in Stockholm 2011.
3.
With artist friend at the Art Fair.
4.
With artist friends.
5.
In my world.
6.
My studio, “the bombshell”.
7. Crossing the
8.
At an art fair in Stockholm 2009, showing my ”Venus of
(Höstsalongen i Kista.)
9. Me in my younger
days.
10.
From my very young days.
BILD nr.10
ÄR FRÅN MINA TIDIGA ÅR OCH HAR FÖRANLETT MIN BROR LARS ATT GÖRA
FÖLJANDE REFLEXION OM MIG:
”Fanns
det något, som karaktäriserade min brors tidiga år, så var det att han aldrig satt stilla. Och han måste hela
tiden bevakas, annars försvann han. Det var ofta, som det stora sökandet efter
honom startade.
Han blev förstås
alltid uppletad. Ibland fanns han vid matbordet hos någon granne. Ibland var
han i full färd med att gå mot nästa stad. Vår uthusvind och vår fars verkstad
var också populära tillhåll. Värst var det när han försvann in i skogen eller
när han kryssade fram på landsvägen ibland alla bilar.
Det hände alltid
mycket omkring min bror.
Njut därför av denna
bild.
Den lille pojken
sitter ju här helt stilla och är inte på väg någonstans!
Känn att något
magiskt hänt. Vi kan bara gissa vad han sitter och tänker på. Det måste dock
vara något fint, han ser ju så nöjd ut. Inte kan väl den blicken förebåda något
hyss?”
***
FRILUFTSMÅLAREN.
Med
impressionismen kom återerövringen av verkligheten. Den nya tidens konstnärer
hade grova skor och oömma kläder, solhatt och vandringsstav. Likt
forskningsresande trängde de in i väglöst land.
Det här visste jag inget om när jag i
mellersta tonåren fick mitt plötsliga infall att börja ”måla tavlor”. Att
friluftsmåleri var ett begrepp hade jag ingen aning om, det var bara självklart
att jag måste måla motiven där dom fanns. Och fanns dom utomhus så blev det
alltså att måla utomhus.
Släpa med
sig staffli och en massa tjafs var jag inte mycket för, det gick ju bra ändå.
Ung och stark uthärdade jag de mest skiftande arbetsställningar, och cykeln var
inget oävet staffli.
En pest
måste jag ha varit vid familjens bilutflykter. Alltid skulle jag måla, det var
väl en förutsättning för att få mig med, och ofta var jag inte alls färdig när
dom andra ville åka hem.
Ändå förde
dom mig till magiska platser. Och mitt målande blev egendomligt nog också
dokumenterat tack vare min yngre bror som av någon anledning fann det värt att
fotografera.
Till
Ängelsbergs hytta åkte vi långt innan den var påtänkt som världsarv, till Norns
bruk, denna pärla långt bort i skogarna. Lapphyttan, där man långt senare
upptäckte resterna efter en av landets äldsta hyttor. Till Bjurforsån cyklade
jag själv. Där satt jag utan att veta om det bland resterna av en
bruksanläggning från medeltiden och målade. Ensam med en ekorre målade jag
vattenspegeln över den vattenfyllda Allmänninggruvan i Mossgruvparken. Där
intill låg mig ovetande sedan nåt århundrade en stackars ung gruvdräng begravd.
Trallan han åkte på blev felväxlad så han störtade med stenmassorna ner i
gruvhålet och försvann för alltid.
Jag lärde
mig mycket på mitt friluftsmålande, både om möjligheter och om begränsningar.
Inget slår den direkta upplevelsen, att befinna sig mitt i motivet. Man har det
inte bara inför ögonen utan man känner också dofterna, hör ljuden. Man upplever
förändringarna när det till exempel blir varmare framåt dagen eller om det
mulnar och börjar regna. Där finns också problemen. Man inser snart att
solljuset är lömskt, skuggorna vandrar oavbrutet i landskapet allt eftersom
solen rör sig över himlen. Och plötsligt kanske man får direkt solljus över
duken så man blir helt bländad. Eller det börjar blåsa så man får den kladdiga
duken över sig. Det har hänt mig, oljefärg är inte lätt att få bort från
kläder…
För allt
det där finns naturligtvis hjälp. Impressionisterna skyddade sig under parasoll
mot solen, man kan förankra staffliet med en tung hängande sten. Men börjar man
tänka så blir det till slut en väldig massa grejer man ska släpa med sig, och
då blir det i stället svårt att ta sig fram i terrängen.
En
avgörande förändring innebar det för mig när jag började intressera mig för
skymningsstämningar. Jag minns ännu min frustration när jag på lantstället hade
ställt upp mitt staffli framför den vackra sjöutsikten och inväntade
skymningen. Bara för att upptäcka att det då var alldeles för dåligt
arbetsljus, jag såg knappt vilken färg jag använde! Och när jag ordnade
belysning över duken blev jag så bländad av den att jag i stället inte såg
några nyanser i motivet!
Här
tvingades jag inse att jag måste ta hjälp av foton, vilket dittills hade varit
tabu för mig. Numera är såna ett självklart inslag i mitt arbete. Samtidigt som
jag fått lära mig att foton är en dålig hjälp om man inte hela tiden uppdaterar
sig i verkligheten, återkommer till motivet för att känna den direkta
upplevelsen. Som en tennisspelare ständigt studsar bollen några gånger innan
han servar. Man kan tycka att han efter allt spelande borde veta hur en boll
studsar, men han måste uppleva just nu hur just den här bollen studsar.
När jag
arbetade som lärare i Aspudden utanför Stockholm bodde jag en tid vid Klubben.
En höstdag fick jag se en väldigt vacker ljuseffekt över vattnet nedanför. Jag
rusade in och hämtade akvarellfärger och block. Det var kallt så jag försökte
arbeta snabbt. Efter en stund tyckte jag att min skiss såg riktigt bra ut, och
färgen torkade förvånansvärt snabbt trots kylan. Snabbt in igen för att värma mig. Efter en stund ville jag kolla resultatet. Då
flöt allt runt som en soppa på papperet. Vattenfärgen hade inte torkat därute
utan frusit, och nu tinade den upp igen.
Tidiga
upplevelser gör ju ofta de djupaste intrycken. Vissa av de gamla motiven där
hemifrån har förföljt mig på ett märkligt sätt genom åren. Den mäktiga gamla
hyttan i Avesta Järnverk, som kring 1990-talet restaurerades och blev säte för
utställningarna Avesta Art, målade jag första gången på plats med akvarell
1958…
***
KAN MAN ÄTA FÄRG?
Det är året
på landet, året bland ängarna och sjöarna och i skogen, det bästa under hela
min uppväxt. Jag är åtta år, jag står som förhäxad och ser på när mamma målar
med riktiga oljefärger. Ser hur hon klämmer ut klickar i underbara nyanser ur
tuberna, blandar på paletten och stryker ut på den uppspända duken. Färgen ser
så god ut, jag skulle vilja smaka på den.
Jag är
femton. Vi bor i stan nu, ovanpå verkstan där pappa jobbar. Jag står och ser ut
genom köksfönstret, mot klungan av gamla röda träkåkar där borta i vintersnön.
Då slår det mig plötsligt: Andra målar ju konst, varför skulle inte jag kunna
göra det också?
Jag sätter
igång, i en feberaktig takt. Akvarellerna strömmar fram, allt tycks plötsligt
möjligt.
Jag ser
Zorns akvareller i Mora, vill kunna måla vatten som han. Kunna
måla allt!
Läroverket.
Teckningsläraren vill lära mig komposition, talar om Cézanne. Jag blir
fascinerad, kastar mig in i det nya. Sliter, grubblar, kör fast. Studerar i
böcker, försöker igen. Men så svårt allting verkar nu…
Dystert där hemma i bruksorten. Järnverket bakom sitt stängsel,
sommarjobb. Danskvällar i folkparken. Ibland
nästan folktomt, allt roligt tycks hända nån annanstans.
Stockholms Central. Folkvimmel, trängsel, doften av det
okända. Inackorderingsrum hos en tant, sängplats och
lite prylar bland främmande möbler. Snart sitter jag där och målar på
fritiden.
Konstfackskolan
vacklar livsfarligt vid randen av en enorm grop, över den går provisoriska
träbroar för trafiken. Ett litet hörn av byggnaden har redan lossnat och fallit
ner.
Inträdesprov i två dagar. Var det femhundra sökande till nåt på tretti platser? Och
jag som inte ens har studenten…
Upprop,
fniss åt min dialekt. Frihandsteckning, komposition,
modellstudier. Hemma efter danskväll på skolans vind: Varför är jag
alldeles svart runt halsen fast vita skjortan var nytvättad? Aha,
allt dammet bland de antika gipserna!
Skolans vackra spiraltrappor i gjutjärn. Skulle ges i gåva till några
förtjänta lärare, men blir i stället stulna.
Andra året.
Skolan riven, liksom hela Klarakvarteren med ölschappet där jag brukade äta och
telegrafen där jag brukade ringa hem. Undervisning i
rivningskåk på Kungsholmen. Bra, där bor ju jag! Insparksfest
i nattskjorta med entré genom kolkällarens järnlucka. Sen
mest jobb, jobb. Och på fritiden måla, måla.
Tredje året. Figurteckning i nya flotta skolan, nakenmodellen har fått intresserade
extraåskådare från takfönstren, byggjobbare som slutför de sista detaljerna där
uppe. Rast, vi står på balustraden och ser ut över Vita Havet, aulan. Någon
frågar: Vad tycker ni om nya skolan? Jag svarar: Jag tycker den känns väldigt
steril.
- Det är människorna som ska ge liv åt miljön, säger någon undervisande. Visar
sig vara skolans arkitekt.
Pingis med
Robban Broberg, ännu bara känd för skiffelbandet. En elak fan, använder gärna
psykningar. Kommenterar långt senare: Man vill ju inte så gärna förlora… Enkel
logik.
Lena
Larsson, färgstark lärare, visar diabild på två unga som kysser varandra i en
våldsamt pendlande gunga. Det här, menar hon, är dagens livsstil, flera
upplevelser samtidigt. Hon myntar också uttrycket "köp, slit och
släng", och solkar för all framtid sitt rykte.
Moderna Museet. En massa barn med gapande munnar, Carlo Derkerts
milda vänliga röst. Allt skimrar, allt blir spännande. Men, han kunde ju
lika gärna tala om spottloskan där på golvet, eller om cigarrettfimpen en
åhörare i bakgrunden diskret stoppar undan… Talar han alls om konst egentligen?
Eller kanske mer om ett förhållningssätt till verkligheten…
Rörelse i Konsten. Allting surrar, hoppar, vrider sig, snurrar. Roligt, som på ett tivoli. Eller kanske som när jag ville
smaka på mammas oljefärger.
Edward Kienholtz. Plötsligt ett brutalt allvar, livet självt med alla
sina krångligheter. Uppbyggda mörklagda sovrummet man går in i genom en
ljussluss. Ljudet av jämna andetag där inne, känslan av att göra
något förbjudet. Mentalsjukcellen med liggande patient i
gips, huvudet ersatt av glasskål med en guldfisk i. Som simmar runt,
runt… Hemma vid staffliet funderar jag över allt det nya jag ser.
Nalen. Stabila medelålders vakterna vid
insläppet. Väggmålningarna, boxare, Louis Armstrong.
Harlem, Fjolly Brothers som somnar med en duns över pianot när de spelar
Schlafe mein Prinzchen, en ännu okänd Monica Zetterlund, Rockragge som med
fullt ös drar igång BeeBoppaLoola i fel tonart. Dansgolvet
med sina två konkurrerande orkestrar. Alla flickorna…
Ett hjärtformat ansikte, långt kastanjebrunt hår, förväntansfullt spelande
ögon. Min livskamrat. Som nu är borta…
Bio
tillsammans, ser "På stranden". Kärnvapenkriget som
en hotande skugga. "Doktor Strangelove", Peter Sellers menar
att vi lika gärna kan skratta åt eländet.
Vi börjar
resa utomlands. Jag får se Cézanne på riktigt. Och Monet!
Hans katedraler!
Aspuddens skola. Livets allvar, nu är jag lärare. Arbetarbarnets pliktkänsla, man måste
ju ha ett "riktigt" jobb, kunna försörja sig. Horder
av elever i jätteklasser, stökigt, bråkigt. Rastvakt, elever kommer
fram, vi pratar om allt möjligt, till och med om politik. Vilka härliga
målningar en del bråkmakare lämnar efter sig ibland när de är på det humöret! Däremellan mest pornografiskt eller anarkistiskt klotter.
Själv målar jag hemma så fort jag får en stund över.
Moderna
Museet visar popkonsten. Jag blir först entusiastisk över att den föreställande
konsten kommer tillbaka, men sen allt mer störd över det sterila, planschmässiga.
Inser ännu inte att USA här med CIA:s diskreta hjälp
inlett vad den tyske filmaren Wim Wenders kallat "koloniseringen av vårt
undermedvetna".
Plötsligt i
full gång med ett stort animerat filmprojekt, ska till och med få stödpengar
från Filminstitutet! Men dom anser att jag ska lämna det kreativa, i stället
leda och planera projektet. Jag blir förbannad, är osmidig. Allt
kör fast.
Lika
plötsligt i gång med att göra en tecknad serie av min filmidé, har till och med
ett förlag som vill ge ut den! Omslaget ska reprofotograferas av senare kände
fotografen Dawid som dock har svårt att komma till skott, såna brödjobb har väl
inte högsta prioritet. När jag uttrycker viss otålighet blir han väldigt
aggressiv och lovar att "trycka in nosen" på mig. Vilket han dock
aldrig förverkligar. Däremot blir jobbet gjort, och min serie kommer verkligen
ut!. Pressträff tillsammans med de andra som ger ut
magasin samtidigt, Johan Höijer, Ulf Lundkvist. Och Lars Hillersberg som
försöker stjäla föreställningen genom att ha med sin lilla nästan nyfödda. Han
lyckas inte så värst.
Hillersberg ja… Hans hisnande teckningar i Puss… Den där Wernher von
Braun ringer månen efter den lyckade landningen: "Och Hitler? Är han också där!?"
Min serie
tas väl emot. Men då är jag redan i full gång med att måla igen. Till en del
har jag ju hållit på hela tiden, vid sidan av allt annat jag gjort. Fast nu
blir det på heltid, det vill säga den tid som blir över när jag är hemma med
vårt nyfödda fjärde barn. Omärkligt börjar alla olika intryck och erfarenheter
sjunka in i mitt måleri.
Den stora
demonstrationen mot USA:s krig i Vietnam.
Kungsträdgården, solskenet, väntan, ungarna som blev hungriga. Den lugna
tryggheten i att vara bland 50.000 som delade samma
övertygelse.
Warszawas slitna, stenkolssotsvarta fasader. Bulgariens vilda
fjärran bergstrakter. Östberlinarnas bristande självförtroende,
portugisernas lugna likgiltighet inför turister. Kretas förbrännande torra
hetta, olivlundarna, mosaka. Pyramidernas ofattbara upptornande stenmassor,
tempelreliefernas borthackade ansikten, den skriande fattigdomen i Esna…
Cezannes hem i Aix, hans målningar i Louvren. Jättesalen där
med Rubens, alla skära kvinnokroppar. Monets underbart
ljusskimrande katedraler i Jeu de Pomme. "Susanna
och gubbarna" i Wien, Breugels vintervy, Rembrandts självporträtt, och så
Vermeer… Van Gogh i Amsterdam, Monet igen i London, Modigliani på Royal
Academy. Popkonsten, Henry Moores skulpturer.
Att göra en
helt vit målning som ska vara svart. "Sivan", hela
bilden uppbyggd som schackbrädets svartvitrutiga mönster, livet som ett
schackproblem. En vissnande blombukett, vad är det den vill säga mig?
Varför är tystnaden så laddad? En regnvåt gata, asfaltens och gatstenarnas
tyngdlöshet…Cézannes blå färg, ger himlen tyngd så den
vilar på duken. Hans äpplen, frågan om dom går att äta. Kan man äta färg?
***
Selbstbiografie:
Ernsthhaft zu malen begann ich mit 15
Jahren, damals ausschliesslich Aquarelle. Als ich 18 war, wies mich ein Lehrer
auf Cezannes Kompositionstechnik hin und ich wurde fanatisch interessiert.
Studierte jedes Bild, das mir in die Hände kam, sah jedes Gemälde, das ich auf
meinen Reisen auffinden konnte. Das war meine Weise, "die Grammatik der
Malerei" zu erlernen.
Ich wollte sehr früh Künstler werden, doch
als Arbeiterkind fühlte ich den Druck, mir eine "richtige" Arbeit zu
bechaffen, mit der ich mich versorgen konnte. Ich machte deshalb eine
vierjährige Zeichenlehrerausbildung in Stockholm. Danach folgten 13 Jahre als
Lehrer, in denen ich jedoch in meiner Freizeit ständig malte. Stark beeinflusst
Wurde ich in dieser Zeit auch von dem Bildschaffen meiner halbwüchsigen
Schüler, besonders von den oft sehr expressiven Zeichnungen der
"Problemkinder".. Solche Eindrücke schlugen sich allmählich in
Bildern Wie "Der Fürst der Dunkelheit" nieder. Acht Jahre lang hing
dieses Bild als Skizze an der Wand. Erst als ich als freischaffender Künstler
meine technischen Fertigkeiten verbessert hatte, konnte ich es vollenden.
Dieses und andere "phantastische Bilder" sind ein Ausdruck meiner
Lust am Fabulieren. "Der Fürst der Dunkelheit" machte auf der
Stockholmer Ausstellung "Liljevalchs Frühlingssalon-83"Furore, war im
Katalog enthalten, von Zeitungen abgebildet und in zwei Fernsehreportagen
beachtet worden.
In dem Gemälde "Erinnerung an A"
versuchte ich einen anderen Einstieg, war doch mein Anliegen mit dem vorigen
Bild, die Gewallt darzustellen, durch allzu grosse Attraktivität der Form
beinahe ins Gegenteil verkehrt worden. Ausgangspunkt für das neue Bild war ein
rätselhafter Todesfall in der Stockholmer U-Bahn, kurz nach dem Mord an Olof
Palme. Hier konzentrierte ich mich auf die Stimmung, das Gefühl der
Unsicherheit und des Unbehagens und die Reaktionen auf dieses Gemälde
dntsprachen meinen Erwartungen. "Jener Sommer…" ist ein sehr
spezielles Motiv. Ich arrangierte es vor 20 Jahren auf dem Lande: Ein Mittsommerstrauss
in einem Einmachglas steht auf einer Zeitung vor einer alten Tür. Ich malte es.
Das Arrangement blieb stehen und ich entdeckte, dass die verwelkenden Blumen
viel interessanter waren. Ich tauschte die Zeitung gegen eine aus, die besser
zu dem Motiv passte und malte es erneut. Und so ist es geblieben. Im Laufe der
Jahren habe ich dieses Motiv immer wieder gemalt, während die Blütenblätter
langsam herabsanken, kleine Zweige abbrachen, die Zeitung von der Sonne gelb
und vom Staub grau wurde und das Glas schliesslich eines Winters in dem
unbeheizten Zimmer zersprang.
Bisher 24 Gemälde – meine Weise über den
Lauf der Zeit zu meditieren, über die Geschichte, die in das Dunkel der
Vergessenheit versinkt, über das ewige Licht, das jeden Tag neue Schauspiele
bringt.
***
Född 1937 i Avesta. Utbildad på Konstfackskolan 1957-61
Verksam som teckningslärare i Stockholm 1961-75.
Härefter utövande konstnär.
Separatutställningar, urval
Salem
Galleri, Rönninge -85
Galleri Max, Avesta -86
Kulturhuset, Orsa -86
Galleri Linnaeus, Stockholm -87
Galleri Flamingo, Falkenberg -87
Konsthallen, Avesta -88, -99
Wahlmanska huset, Hedemora -88
Abrahamsgården, Norberg -88
Gamla rådhuset, Södertälje -89, -99
Galleri Salem, Rönninge -90
Kulturhuset, Katrineholm -90
Stockholms Central, "Tågets dag" -91
Galleri Movitz, Stockholm -91
Galleri Lustgården, Sundsvall -92
Källargalleriet, Sigtuna -92
Galerie Grahl, Berlin -93, -94, -95
Galleri Ludvig, Stockholm -94
Galerie Micro, Stockholm -95, -96, -98,
-99, -00, -01, -02, -03, -04, -05, -06
Kvarnsvedens pappersbruk, Borlänge -96
Köpings konstförening -00
Stockholm Art Fair -01, -02
Offentliga uppdrag
Utformning
av Carl Jularbo museum, Avesta -93
Scenografi till mentalvårdsmuseet, Säter -95
Väggmosaik i kommunalhuset, Salem -95
"Kultur på räls", Kulturårsprojekt, Stockholm (utsmyckning i
pendeltågsvagn) -98
Fasadutsmyckning på sporthall, Salem –01
Utsmyckning till styrelserummet, Riksbyggen, -06
Övrig konstnärlig verksamhet
Deltagande
i Liljevalchs vårsalong -68, -83
"Spindlarnas Rike", tecknad serie för vuxna -79
"Fyrtio år och två veckor", berättelse publicerad i Pockettidningen R
-02
"70-talet", temautställn. på Salems bibl -04
Inköpt av bl.a.
Gävleborgs,
Hallands och Stockholms läns landsting.
Avesta Sheffield, Expressen AB, Saab Scania, SJ och SL, Riksbyggen.