Blog

Göken är en märklig fågel. Den tar inte själv hand om sina ungar. Nej listigt i smyg lägger den sitt ägg i en annan fågels bo. Ägget kläcks och den främmande fågelungen växer snabbt förbi sina bokamrater i storlek och styrka. Då börjar den  tränga ut sina ofrivilliga syskon ur boet, och snart ägnar dom stackars föräldrarna hela sin tid åt att föda intränglingen som dödat deras egen avkomma.

En gång i tiden, när sponsring var ett nytt fenomen, diskuterade man om det kunde finnas några problem med att företag ekonomiskt stödde konsten. Det gör man inte längre. Var problemet låg är uppenbart men ingen bryr sig.

I konstens bo lade kapitalet likt göken diskret sitt ägg: Design. Och likt gökungen växer designen ohämmat till sig och är i full färd med att sparka ut sina ofrivilliga syskon ur boet. På det sättet kommer dom “konststödjande” krafterna att enbart stödja sånt som inte är konst utan själlös massproduktion av varor för en marknad…

Tvetydigheternas mästare. Jag minns honom som en nervig kedjerökande kille flackande runt bland besökarna lika oförutsägbart som hans associationer tycks irra runt i hans huvud. Det var på ett Södergalleri, strax intill musikkaféet Multi Kulti på St Paulsgatan, han ställde ut sina bilder och sålde sin bok ”Detta har hänt”. Det var länge sen, men hans hopklippta collage ur 50-talsmagasin med sina korta kommentarer har en infernalisk förmåga att bita sig fast i skallen när de väl tagit sig in där. De ursprungliga bildmakarna skulle säkert slita sitt hår i förtvivlan om de såg vad han har gjort med deras så väl menade bilder.

Jag har roat mig med att försöka översätta några av hans bildkommentarer till engelska, förhoppningsvis till förnöjelse för mina amerikanska nätvänner. Då kan de också korrigera mina språkliga misstag…

A SMALL STEP FOR MANKIND, A BIG STEP FOR ME.  

IT WAS NOT UNTIL AT AN EVENING CROQUIS COURSE  I FULLY UNDERSTOOD HOW COMPLICATED WOMEN ARE.

TO MY DISAPPOINTMENT I WAS NOT GETTING A HUG, BUT HE HAD GOT A FISH.

THE FIRST TIME SHE FELT SOMEBODY ELSES TOUNGE IN HER MOUTH SHE COULD HARDLY BELIEVE HER EYES. WHAT A CHEAP DRESS!

Tjafset kring Konstfack kan ge intrycket att konsten har problem med vikande intresse och måste hitta på en massa jippon för att överleva. Inget kan vara mer fel. Konstens högborg Louvren i Paris drar tvärtom allt fler besökare, nu över 8 miljoner per år! Alltså som om hela Sveriges befolkning, från spädbarnen till dom äldsta, skulle vandra genom salarna där varje år!

Så här såg kön ut utanför Louvren vid mitt näst senaste besök, en helt vanlig dag. Och det var ändå efter att den nya entrén ”glaspyramiden” hade byggts. Den ombyggnaden blev ju nödvändig för att klara det ökande publiktrycket.
När jag först såg glaspyramiden på bild tänkte jag ”suck, nu har den modernistiska arkitekturen slagit sig in även här”. Men på plats insåg jag hur genial den här lösningen var. I stället för en förvanskande ombyggnad av den befintliga entrén har man maximalt diskret och stilrent åstadkommit en ny.

Själva glaspyramiden har jag helt tagit till mitt hjärta. Den är i sin enkelhet och med sina rena linjer en sober men ändå effektfull accent och kontrast till Louvrenpalatsets överdådiga barockarkitektur. Och de triangulära vattenspeglarna runt pyramiden förstärker ytterligare det luftiga tyngdlösa intrycket.

Man går in i pyramiden och nedför trappor där kön delar sig i flera grenar till olika kassor. Trots köernas längd går det därför ganska snabbt att komma in på museet. Dessutom är nedre planet anslutet till en gång från metrostationen strax intill. Från metron kommer man alltså direkt in på Louvren utan att behöva ta sig upp till gatuplanet.

Och så här ser det ut i salarna. Många verkar mer eller mindre ha bosatt sig här, tar verkligen tid på sig. Lägg märke till hur folkmassan i salen liksom fortsätter in i den listigt placerade stora målningen i bakgrunden.

Diskussionen om ” vad som får kallas konst” lyser helt med sin frånvaro bland de verkliga konstälskarna. Trots alla tusental konstintresserade jag pratat med genom åren, framför allt på mina utställningar, kan jag inte påminna mig en enda som på allvar velat diskutera gränserna för konstbegreppet. Den diskussionen förs i medierna av såna som inte är så intresserade av konst men desto mer av att själva synas.

I helgen var jag på en inspirerande visning. Jan Jörnmark talade om sitt projekt Övergivna Platser utifrån en fotoutställning på Kungliga Myntkabinettet (vid Österlånggatans mynning mot Slottsbacken, Sthlm).

 
Här har jag bett honom posera vid fotot från Spännarhyttan (t höger) i min egen gamla hemtrakt. Där byggdes år 1974 för mångmiljonbelopp en koksblästermasugn  med jättekapacitet. Det framställda stålet transporterades flytande utan att kylas i behållare på specialbyggda järnvägsvagnar de 4 milen till Surahammar. Men nya tider kom och det storstilade projektet las ner redan 1981. Nu rostar allt bort till ingen nytta.

�
Jörnmark har allt som föreläsare. En brinnande entusiasm för sitt ämne, en förmåga till klarhet i framställningen, ett kunnande som gör att han lyckas sätta in det vi ser i sitt sammanhang, få oss att förstå varför det gick som det gick. Hur tiderna förändrats, hur man tänkt fel.

Som till exempel när man byggde sorteringsverket för timmer vid Sandslån i Ådalen. Likt en oljeplattform står det där på pelare mitt i Ångermanälven, med en kafeteria överst! Snart efter bygget las hela timmerflottningen ner, så anläggningen övergavs. Och kafeterian var en dödfödd idé, det gick ju inte att ta sig dit!

Jan berättade att en stor inspirationskälla för honom varit den amerikanska siten The Fabulous Ruins of Detroit, som visar hur hela skyskrapskvarter och industriområden i den gamla bilstaden övergivits och förfaller. Här ett smakprov därifrån:

 
Michigan-teatern i Detroit som fått bli bilparkering!

Genom åren har Jan Jörnmark lärt sig mycket. Till exempel: Att storföretag bygger luxuösa huvudkontor brukar vara ett pålitligt tecken på att undergången är nära…

Ämnet Övergivna Platser slår an en sträng i mitt eget inre som funnits sen barndomen. Jag växte upp i Bergslagen, och där hittar man minnen från det förgångna bara man kliver rakt ut i skogen var som helst: Övergivna gruvor, hyttor, masugnar, kvarnar, dammbyggen, järnvägar. Ett favoritställe när jag växte upp låg intill Spännarhyttan. Det var Mossgruvparken med alla sina vattenfyllda grönglänsande gruvhål, numera sorgligt uppstädat och barnsäkrat, men då ett hisnande äventyr.

Genom åren har jag tagit alla chanser att se övergivna platser.

På väg söderut år 1999 till exempel stannade jag vid Kyrkö torvmosse utanför Tingsryd i Småland där enstöringen Åke Danielsson under flera decennier bodde, utan elektricitet eller andra bekvämligheter, och drev sin högst privata bilskrot. Nåt körkort skaffade han sig aldrig, det kändes väl onödigt, eller kanske var det för dyrt. Ett tag bröt han också torv ur mossen med egenhändigt tillverkade redskap. Bland skräpet i hans övergivna vandaliserade bostadsskjul hittade jag Fortsättningsskolans Skrivkurs från 1931 och en betalningspåminnelse för Norrskensflamman från 1969…

Varenda företag och institution har ju sin egen logga. Ett litet märke som känns igen direkt och som säger nåt väsentligt om vad man sysslar med. Börjar man syssla med nåt nytt är det dags att byta logga.

På Konstfackskolan blåser nya friska vindar. Ett tag var dom väl lite osäkra på vad dom egentligen ville syssla med. Men jag tror det började klarna med den där amningsjackan för killar på vårutställningen för några år sen. Och nu tycks dom ha funnit sin nya stil! Det ena Verket efter det andra föds! Från Verket med Den Förvirrade Tjejen På Liljeholmsbron till Verket med Killen Som Sket På Sig I En Tunnelbanevagn.

Jag är så glad att kanske kunna hjälpa till ytterligare en bit på väg! Jag såg bilden nedan på Myspace och tänkte direkt:
DEN PERFEKTA NYA LOGGAN FÖR KONSTFACK!
Vad tycks?

Jag minns än hur vi satt där på en filt i gräset under den ljusa sommarnattshimlen i Kolarbo, min kompis Torkel och jag. Bredvid oss radion, det enda som bröt tystnaden. Och upplevde  det ofattbara: En svensk tog världsmästartiteln i tungviktsboxning!
Det är nog det största en svensk sportsman har presterat. Att i boxningens eget hemland, på bortaplan, som total outsider, ta den mest åtrådda av alla titlar i en av de verkligt stora sporterna!
Och vad hände här hemma? Jo, HANS MOTSTÅNDARE BLEV IDOL OCH STOR FOLKHJÄLTE! Det är nog tyvärr typiskt för svensk mentalitet. Jag undrar ibland vad Ingo egentligen tänkte innerst inne. Men småningom flyttade han ju till USA…

Jag har alltså fått en inbjudan att delta som gästartist på Konstrundan nu till påsk i min gamla hemstad Avesta. Arrangemanget firar femårsjubileum så dom ville göra nåt “extra”, och det extra blev jag. Smickrande.
Meg Ersbacken, välkänd dalakonstnär, tyckte jag gärna kunde vara med på deras planeringsmöte hemma hos henne. Så det blev en lite nostalgisk hemvändarresa.

BACK TO AVESTA.
Avesta…  Jag tänker gärna på gamla infarten över bron, som jag nog upplevt innan jag ens kunde gå. Till vänster kyrkan och till höger den gamla bruksbyn, de äldsta kåkarna där är från 16-1700-talet.

THE OLD MELTING WORKS.
Tittar man till vänster ute på bron ser man gamla järnverket, sen länge nedlagt. I förgrunden gamla hyttan, ett av mina favoritmotiv.

WHERE I DANCED FOR THE FIRST TIME… (WITH A CROSS)
På väg mot sommartorpet (tja, sommar…) är Fors sista större orten. Sparkstöttingar är inte längre vanliga där, men när jag skulle ta bilden passerade faktiskt en.  Annars är det snöskotrar som gäller.

MY “SUMMER” COTTAGE.
“Sommartorpet” i Kolarbo. Rikligt med snö ute och nollgradigt inne, det har ju stått tomt sen före jul.  Men jag är van vid sånt: Först slår man på elektriska elementen, sen tänder man i vedspisen. Kakelugnen är det ingen idé att elda i om man bara stannar en natt. När det brinner ordentligt går man ut och skottar upp gångar på tomten. Framåt kvällen började jag undra om det skulle bli för varmt till natten…

MEETING LOCAL ARTISTS.
Planeringsmötet hos Meg (hon längst till höger). Här berättar Per-Erik Pettersson hur han tänker lägga upp de organiserade bussturerna runt till konstnärerna. Han är guide på dom turerna, vet massor om bygden.

A FASCINATING ARTIST HOME.
Megs hem är en fascinerande konstnärsmiljö.

 200 KILOMETERS TO DRIVE…
Ja, sen var det bara att sätta sig i bilen och harva tillbaka alla milen till Stockholm i den mörka natten.

Satt för några kvällar sen vid min TV och zappade runt helt planlöst som jag brukar. Hamnade då mitt i en långfilm, nåt om en kvinna i koma och ett par manliga vänner. Jag sögs in i den och insåg snabbt att det måste vara en Almodovar.
Den ene mannen visade sig vara skötare till kvinnan i koma. Han visade sig småningom även ha gjort henne gravid. Var hopplöst förälskad i henne, ville gifta sig med henne! Det kunde ju inte sluta väl, och det gjorde det inte heller, efter att ha hamnat i fängelse begick  han självmord.
Men kvinnan hade vaknat ur sin koma i samband med förlossningen, och skötarens vän återfick helt oväntat sin älskade…

En helt outhärdlig melodram kan man tycka om man beskriver handlingen så. Men Almodovar är unik. För honom är alla människor värda att ta på allvar, att se. Han är nästan ensam om att kunna skildra dom mest udda människor så man lever sig in i deras öden, för en stund ser livet med deras ögon. Och tack vare det lär sig något nytt om livet. 

Den här målningen, SAINT GEORGE,  föddes ur min starka reaktion på händelserna i Mellanöstern.

Nu slår det mig: Israel har just avslutat sin blodiga massaker i Gaza, och direkt efter det  svärs Barack Obama in som ny president i USA. Är det så att Israel velat genomföra sitt illdåd innan nye presidenten tar över?

Visserligen har Obama liksom tidigare amerikanska presidenter redan varit i Israel och betygat landet USA:s eviga lojalitet. Men det kommer att bli nödvändigt för honom att inta en annan attityd än Bush. Annars kommer Obama snabbt att förlora den prestige han nu har…

Om du vill kommentera, tryck på comments här: